Knut Irwe var lärare i måleri. På Slöjdis. Den terpentindoftande målarsalen ljöd av hans skånska dialekt. Och bullrande skratt. Irwe var svår att tillfredsställa. Oftast ville han att jag skulle börja om, skrapa bort vad som fanns på duken, börja om. Skrap, skrap. Det blev kanske två, tre oljor gjorda under åren. Jag minns en lektion, en kall vinterdag!, då han uppmärksammade mig på att en ton inget liv får förrän den sätts i relation till en annan ton. Han hummade.... aaaaaa hhhhhhh! En uppenbarelse, epiphany, vid det tillfället, den dagen. Samma vinter köpte jag ett begagnat piano hos Waidele. Bilden är från en resa klassen gjorde till Danmark.
No comments:
Post a Comment